nu var det nära att jag blev sötsliskigt sommarpoetisk, som när man blir överfallen och nedslagen av en bris fylld av syrendoft och man orkar inte resa sig upp för i blodet har man två glas vin och man är så kär att man knappt hinner andas.

alltså, jag menar sliskigare än det där.

jasså, picasså.

lever jag, gör du?
vi andas i alla fall,
men vad mer än det?

okey?

när din soldränkta hud värmer mitt blod
genom mina läppar, så stannar inte bara tiden
utan hela begreppet omdefineras!

jag hatar allitterationen, solig söndag.

jag sitter med datorn på en kudde i mitt knä, dricker mitt gevalia och svettas. jag bunkrar upp med texter i mitt huvud, förutom burma och cykloper och kärlek och paradiset så vill jag skriva om söndagen och hur det kändes då, jag läste fight club igen och hade tagit på mig tylers solglasögon. en sorts artig anarki på en söndag. den var både slö och solig, men det vill jag inte skriva.

worker bees can leave
even drones can fly away
the queen is their slave

flowers bloom and die
the wind brings butterflies or snow
a stone won't notice

lördag, folköl.

när jag var ung så visste inte vad ångest var, och jag letade inte.
jag tänker mig tillbaka och minns att jag inte hade några planer, inga drömmar,
jag får ångest över min egen ovisshet.
jag kan inte tänka tillbaka och glädjas över att jag inte visste vad ångest var,
att allt jag hade var kärlek. jag kan inte glädjas,
för den problemfria ungdomens kärlek lyser alldeles för klart med sin frånvaro,
och om den lyser starkt så lyser ångesten ännu starkare
med sin närvarolampa rakt i mitt nylle.
bländar mig, och skyler mitt sinne från att tänka fritt.

jag tror att om jag bara visste åt vilket håll jag skulle ta första steget,
så skulle jag rusa, rusa åt det hållet tills jag stupade.

------------------------------------------------
jag ska skriva lite om kärlek, och cykloper,
och om burma och om paradiset,
jag ska bara klä in det lite snyggt först.

tisdag och onsdag.

dom senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket på vad jag ska ta in. nu kom jag att tänka på vad jag kastar ut. det här vill ingen läsa.

jag tänker om jag tar in mindre och bättre,
kanske det som kommer ut är
mer och bättre, mer fokuserat, detaljerat.

kanske blir nästa inlägg fokuserat.

måndag.

jag satt vid valand
och bidade min tid genom att hitta på små patetiska rim,
plötsligt går det förbi en brunklädd yngling,
han gick som om han vore förlamad i halva kroppen,
han var helt sned, som om han precis påbörjat en piruett,
men han fortsatte bara rakt fram,
med den högra delen släpandes efter.
den högra armen hängde rakt ner som ett lod medan den vänstrade vispade på.

han väckte mig ur min koma och min hjärna fylldes med blod,
jag tänkte, nu ska jag tänka och tänkte gjorde jag.

jag lät alla få sin tid,
men det känns bara tomt i mitt bröst,
inget sug, ingen värme, ingen längtan.

vem kunde ana att jag i vasa allena skulle sitta...

och charmen skulle alltså vara: allena-allén.
min hjärna får för lite tid för sig själv.