måndag.

jag satt vid valand
och bidade min tid genom att hitta på små patetiska rim,
plötsligt går det förbi en brunklädd yngling,
han gick som om han vore förlamad i halva kroppen,
han var helt sned, som om han precis påbörjat en piruett,
men han fortsatte bara rakt fram,
med den högra delen släpandes efter.
den högra armen hängde rakt ner som ett lod medan den vänstrade vispade på.

han väckte mig ur min koma och min hjärna fylldes med blod,
jag tänkte, nu ska jag tänka och tänkte gjorde jag.

jag lät alla få sin tid,
men det känns bara tomt i mitt bröst,
inget sug, ingen värme, ingen längtan.

vem kunde ana att jag i vasa allena skulle sitta...

och charmen skulle alltså vara: allena-allén.
min hjärna får för lite tid för sig själv.